Senaste inläggen

Av forenhandfullkarlek - Lördag 22 feb 13:01

Några dagar senare besöker han Violet med förevändning att köpa lite braj. Hon har braj till salu, men det är en sort som inte han är bekant med. Hon frågar om han vill prova den först och han tackar ja till erbjudandet. Hon meckar en feting som de båda röker av. Tyvärr är inte ögongodiset här. Skollovet är slut får han höra, vilket gör honom alldeles tungsint och modfälld.

Han berättar om sitt yrke och passande delar om sig själv. De har en gemensam bekant visar det sig. 

"Ja, och min make," säger hon, "han var hemma så lite som möjligt och när han var hemma var han alltid full. Han var väldigt förtjust i absint. Cerisé gjorde han inget väsen med, men jag fick då ta en massa skit, men Cerisé fick springa vind för våg och handen på hjärtat har jag nog ignorerat henne lite för mycket. Det verkar som att han var otrogen, mig sexade han då inte med och jag funderade ofta på att hämnas genom att vara otrogen jag med."

"Om du hämnas sänker du dig bara till hans nivå och visar blott att du är en lika dålig människa själv som du tyckte din man var och då har du ju förlorat all rätt att klaga."

"Men vad borde jag ha gjort, då?"

"Ja, du fick väl ta honom verbalt."

"Du vet, kanske han inte gick på byn och var otrogen... det kanske är bäst att säga som det var... han var otrogen med Cerisé! Och jag var otrogen - med en ung tonårspojke. Jag var föräldravakt på ett skoldisco och lurade i en pojke en viagra och när den började verka sa jag att det finns en sak som hjälper... och han var väldigt medgörlig. Kanhända tycker jag det bara är frid och fröjd att Cerisé pappa ligger där två meter under marken och maskarna kalasar på honom."

"Jaså? Ja, jag förstår att det måste kännas jättejobbigt."

"Jo, men han bara: ´jag har inte tagit hennes mödomshinna, alltså räknas det inte.´ Och jag blir SÅÅÅ avundsjuk! Hur ska jag kunna konkurrera med Cerisé fulländade kropp! Jag hade ju inte en chans! Jag polisanmälde det inte ens, jag strulade ju själv med en pojk."

"Nej, det gjorde du alldeles förbannat rätt i! Polisen är ändå inte ett enda dugg intresserade av att sköta sina jobb." Det här går som en oljad banan rätt in i Cerisé... De konverserar vidare om ditten och datten. På torsdagen köper han en femma av henne och lite fludder. Lördag och tanken var promenad med Violet, men hon känner sig för dålig för det. Han ber hennes städhjälp upplysa honom regelbundet om Violets sjukdomsförlopp. Han ger städhjälpen sitt visitkort.

Hektiska veckor förflyter med stora skillnader i Violets sjukdomstillstånd. Nu fattar han det avgörande beslutet att söka gifta sig med henne. Han skriver ett kärleksbrev till henne, drypandes av socker och grädde. När han besöker henne igen medger hon att hon har kollat upp honom och att hon är mycket belåten med vad hon fått veta. Hon visar gamla fotografier på Cerisé, en ung flicka med ett lugnt, behagligt ansikte, en fin fast byst och håret bakåtkammat som en porrstjärna på 1990-talet som skulle få satsen i ansiktet. Hon visar även upp bröllopsfotografier.

"Tänk vilken karl han var alldeles i början av vår romans! Han var så... ridderlig! Min pertsonliga polis, jag var så trygg med honom då alldeles i början. Sen kom Cerisé till världen och förstörde allt, den satmaran."

Han säger något om "ja, tänk vad skenet kan bedra", men hon lyssnar inte utan börjar mecka en holk. När tåget går spelar hon svårfångad, men han lyckas likväl spela mycket älskvärd och Violet går på det eller så är hon bara väldigt stenad. Hon ältar mer om sin dölde make och verkar inte alls lyssna på honom.

Vad är det jag har gett mig in på?! Violet är FEMTIOPLUSSARE, det är ju äckligt! Ligga med någon vars kropp är i förruttnelse..! Cerisé däremot! Vilken skönhet, jag måste för hennes skull! Jag får bita ihop och fortsätta framåt med mina planer. Det kräver all min koncentration och allt mitt fokus. Han försöker tänka på bruden på bröllopsfotografiet för att få inspiration, men han ryser av äckel inför det också.

De ses igen någon dag senare.

"Ack, ja," säger han till henne med låtsad förtrolighet, "det är inte lätt. Ibland går jag till affären och handlar något bara för att ha någon att relatera till. Nåja." De väntar på en tjomme som ska leverera ett hekto thai-röka. Medan de väntar på den tjommen friar Dag till henne. Han går ner på knä med en ring i en ask utsträckt till henne. Hon ställer krav. Han låtsas bli förnärmad och gör en teatralisk min.

"Förlåt!" utbrister hon, "men jag kan inte se vad du ser i mig, jag är värdelös!"

"Du är visst inte värdelös." ljuger han.

"Jo, det är jag visst!"

"Jaså? Det tror jag inte och jag begär dig." Han hoppas att han lyckas dölja den våg av äckel som går genom hela hans kropp när han säger det.

ANNONS
Av forenhandfullkarlek - Fredag 14 feb 12:33

det är någon dag efter och Dag ruar sig: varför i hela fridens namn smörade jag inte för kärringhelvetet, för att få en chans att träffa Cerisé igen?! Jag måste tänka ut en plan! Ja, naturligtvis måste jag till ankdammen igen, men tänk om det bara var en ren tillfällighet att jag alls träffade henne? 

Åhh! Hennes hår, hennes ögon, hennes perfekt formade lilla kropp! Men det kan jag väl bara glömma att få till det med henne, så uppsvullen, rynkig och blek som jag är.

Men så ser han Cerisé utanför fönstret på gatan, hon åker som hastigast förbi på sina inlines och hon rullar iväg i riktninmg mot ankdammen - tänk om! Ja, varför inte? Han rotar i skafferiet och hittar en påse bullar - och börjar de inte bli lite torra? Måste ju se om de är där. Och se på fan! Han ler som en varg mot Mollie. Märker hon det? Hoppas inte. Han sätter sig mittemot henne på parkbänken. Han river av bitar av bullarna och slänger åt änderna. Cerisé rullar fram till Mollie. Han märker att den lilla flickungen har accepterat honom. Hon är inte blyg för honom utan är ledig och naturlig i sina manér. Mollie pladdrar på, men han uppfattar inte mycket av det hon säger,  någontingen om divergensen i akvedukten i relation till den kvasifysiska diverginiteten eller något. 

Han är helt betagen av Cerisé uppenbarelse. Åhh! Den som ändå fick ha henne som madrass! Mollie rör vid hans arm. Han äcklas och önskar febrilt att det inte märks.

Dagarna går och han sitter på parkbänken så ofta han kan och lyssnar på Mollies svammel. Är det inte sjukdomar så är det någon som har dött eller så är man ingen ungdom längre och dagens ungdom då och tacka vet jag förr, då fick de unga lära sig veta hut! Men håhåjaja, nu ska det daltas med allt och alla och glassen har blivit SÅÅÅ dyr! Han lyssnar med en djävuls tålamod, men det är bara hans kropp som är närvarande, hans själ är besatt av liderliga tankar om Cerisé.

"Hon är så uppkäftig och irriterande, flickan!" säger hon plötsligt en dag, ett halvt tonsteg högre än vanligt, så att han distraheras i sina liderliga tankar, "igår till exempel när jag vid middagen frågade henne om hon ville ha mer ärtor - vet du vad hon svarade då!"

"Öhh... va?" svarar han alldeles disträ.

"Jo, här ska du få höra! ´nej tack, snälla goda frun!´ Va! Säger man så, va?"

"Ummm..." svarar han. Han har ju bara Cerisé i tankarna.

"Lyssnar du!" frågar Mollie skarpt.

"Jo, för fan!" svarar Dag lite för hurtigt och hoppas att hon inte märker sarkasmen, "man skulle fan i mig grilla henne i elektriska stolen! Jovisst, för fan! Det var aaabsoooluuut det jävligaste jag nånsin hört!"

"Jajo. Violet - så heter flickans mor, har en femma röka till salu, hon säger att cannabis lindrar hennes sjukdom, men nu behöver hon få loss lite pengar."

"Ja, jo. Lite gammalt hederligt röka kittlar ju dödsskönt i kolan."

"Jamen låt oss då gå till flickans mor - min väninna." 

Äntligen! En öppning att klomma Cerisé närmare. Mollie visslar till flickan som till en hund. De går och Cerisé rullar en och en halv meter framför dem. Han ser hennes smala ryggs krökning, konkav. Han ser spänsten i hennes stjärthalvor som är så gulligt små. Han ser hennes späda fotleder. Hon svänger runt och han ser hennes halvöppna mun, omgärdade av naturligt rosaaktiga läppar. Det är bara en lek, en kär lek, stackaren som är så missförstådd av de vuxna och med, enligt Mollie, en pappa som är död och med en mor som är dödligt sjuk. Inte undra på om hon inte sörjer, men jag ska frälsa henne..!

Och för satan, rosorna på hennes kinder, hennes tunna kropp, hennes hårlösa kropp, späd och mjuk, hennes flicksnärtesjäl, den ljusa, mjuka rösten, vad tänker hon när hon betraktar världen? En sopsäck full med tusenkronorssedlar, fyra liter av mitt blod, ett kontrakt med Djävulen att när jag dör brinna för evigt i helvetet, allt det skulle jag ge för äganderätten till denna skoplflicka. 

Hemma hos henne, även om hon bara bor där när hon har skollov, möter han för första gången hennes mor. Idag 

ANNONS
Av forenhandfullkarlek - Tisdag 11 feb 13:55

Kapitel ett


Hur ska jag kunna leva med mig själv? ältar Dag i tankarna, vad är det för MENING, vad är det för VITS med livet om man inte får leva det fullt ut? De gamla filosoferna hade helt rätt när de skrev att alla handlingar, vare sig de är skadliga eller nyttiga, onda eller goda, skickliga eller oskickliga, endast grundar sig på en enda bevekelsegrund, nämligen strävandet efter egen inre tillfredsställelse. Jag räds inte böter eller fängelsestraff, jag räds att ligga på dödsbädden och komma på att mitt liv har varit fullkomligt meningslöst.

Jag menar, var är hon, mitt livs ljusbringare? Hon som skulle vara mitt liv, min passion, min glöd, min skolflicka. Ja. En skolflicka ska det vara. Med ljusblont långt hår och klarblå ögon. Det ska vara något oskuldsfullt och flickaktigt över hela hennes skapelse. Hon ska inte vara alldeles för lång, inte över 155 cm. Och hon ska vara sprallig, spontan och nyfiken. Jag har inte känt en enda vuxen som inte förr eller senare svikit mig, så jag antar att jag själsligt är en krympling. Sexuellt handikappad. Med en skolflicka känner jag mig som en man, medan om jag är med en kvinna så kanske det funkar i början, men sedan efter ett tag, hur bra det än må vara, kommer jag likväl på mig själv med att tänka på skolflickor. Honkött är till för att knullas och den som tror något annat har enbart orealistiska krav på livet. 

Jag menar, vad är de bra för om inte för att knullas? Skolflickor är min passion, mitt livs mest lustfyllda hemlighet. Emelie till exempel. Om du var med mig och du var skolflicka igen, skulle du låta dig bli slickad då och skulle du massera min stela balle med läppar och tunga då? Jag drömmer mig ofta tillbaka dit. Hur allt var så enkelt och självklart. Jag vill att allt ska vara enkelt och självklart igen. Antingen eller. Logisk konsekvens. Men vad har jag?

Tja, jag är typ gift med högerhanden och otrogen med porrfilm. Jag brukade gå på krogen, men det är ju fan inte någon som är intresserad av mig och vad har jag att säga till dem om jag skulle våga ta initiativet. Men det törs jag inte. Kvinnor har en ÅSIKT. De spelar spel. Och varför i hela fridens namn skulle de vara intresserade av lilla mig? Jag är en helt vanlig tråkmåns och inte det minsta fascinerande. Jag är 64. Jag är en blek, hårig man som börjar få allt fler rynkor. Vitnande hår och grå ögon. Plutmun. Degigt ansikte och pösig kropp. Kulmage. Grå byxor, beige kofta och svart väst av läder. Vem skulle frivilligt vilja ha mig?

Men man kan ju inte bara ge upp? Sluta drömma helt? I grund och botten vill jag ju bara ha någon att relatera till. Men det ska vara en skolflicka och inte någon hysteriskt åsiktsbombande kvinna. En skolflicka tar mig inte för pengarnas skull. Ja, jag har ett ganska så framgångsrikt arbete som revisor åt ett transnationellt företag, så jag har inte ont om kontanter. Nackdelen är att jag förväntas vara tillgänglig närhelst företaget så önskar. 

Tillgänglig och tillgänglig förresten, min kropp är kanske på jobbet, men mina tankar är i sängen med en knoppande ungblomma. Suck! Att jag ska vara en sådan jävla mes som BRYR MIG OM vad folk tycker och känner om allt och alla. Nej, empati är bara för stackars satar, eftersom empati bara hindrar oss från att leva ut våra verkliga inre lustar. Jag borde ha tvingat mig i dem allihop rätt och slätt, de vet bara inte om att de faktiskt VILL knulla, men om jag hade tvingat mig in i dem, så hade de minsann velat ha kvar min kuk i sig. Det är bara det att de är så hycklande och förljugna, så de tror att det är "god sed" att ha en sexualfientlig inställning till livet. Men här ser du en som vet hurudana skolflickor är!

De vill döda sin mor och ge sin oskuld till sin pappa. Och pappan vill vara den som tar sin dotters oskuld, så det hela är ömsesidigt och det läser de in omedvetet hos varandra. Inte konstigt att världen är alldeles tokvråten! Åhh! Jag står inte ut! Jag är inte pappa åt någon! Jag måste ut!

Han tar på sig sina bruna läderskor och den gråa gubbkepsen. Han tar med sig en påse bröd med några brödskivor i som blivit torra och går till ankdammen. Sätter sig där på en parkbänk. Mittemot honom sitter en konservativt klädd äldre dam. Han ser en femkrona på marken som han plockar upp och lägger i fickan på västen.

"Det myntet ger tur. Man brukar säga att mynt som man får av någon innehåller tre mått magi, men ett mynt man hittar innehåller tio mått magi." säger den konservativt klädda damen bredvid.

"Jaså, det säger du?" svarar Dag och börjar bryta stycken av brödet och slänger det pö om pö åt änderna. 

Så plötsligt dyker HON upp, som en ängel på inlines, klädd i ljusgrå cykelbyxxor och en vit tröja där midjan är bar. Åh, hennes platta, spänstiga mage! Och hennes smala ben, smala som bordsben nästan. Och hennes uppnosiga bröst, som skönjes mig inte större än persikor. Mellan hennes ben har tyget veckat in sig mellan hennes fittläppar. Hennes avsmalnande ansikte, hennes söta näsa, hennes barnsliga små späda öron, hennes klarblå pigga ögon och hennes bäbisblonda långa hår - för Satan, vilken fulländad varelse! I mina ögon är hon vackrare än Nike från Samothdrake! 

Och denna skolflicka rullar fram till damen bredvid honom. Hon säger något till damen och sträcker fram sin finlemmade hand. Damen ger henne en smörgås. Flickan tar emot den och rullar genast iväg igen. 

"Är det er dotter?" frågar han innan han hinner tänka sig för. Han ångrar sig genast, rädd för att verka alltför påflugen. 

"Nej, så du säger! Inte är det MIN dotter, men jag passar henne åt min väninna som är mycket sjuk och kanske döende. Flickan bor hos mig tills vidare, några mil härifrån."

"Jaså, verkligen? Det måste vara jobbigt för henne - för flickan alltså?"

"Cerisé heter hon - nä, hon verkar inte bry sig om alls att hennes mor är mycket sjuk."

"Inte?"

"Nä. Inte alls. Det är som att hon bara bryr sig om sig själv."

"Nja, det är nog bara som det ser ut. Inombords är hon säkert förtvivlad. Det kan ju inte vara lätt, se sin moder såpass sjuk att hon kanske går bort."

"Nä, det är förstås klart, men att bete sig på det viset..?"

"Ja, alla hanterar sorg på sitt vis. Det sägs att inget sätt att bearbeta sorg egentligen är fel. Förlåt, jag uppfattade inte ert namn?"

"Mollie." De skakar hand.

"Dag. Jaja. Nä, jag skulle bara mata änderna jag och nu är brödet slut, så jag ska väl kila vidare." Han hoppas att hans ståfräs inte syns genom byxorna. Cerisé! Han tittar efter henne och han ser att hennes cykelbyxor även skurit in mellan hennes små saftiga skinkor. Hennes spänstiga stjärthalvor som utgör en perfekt liten kurvning, hon vänder sig tvärt och han ser att tyget fortfarande skär in mellan hennes fittläppar. Hennes kissemiss som är så liten som en knuten barnanäve. Jag måste få utlösning, ett runkoffer, det är jag det.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<<
Februari 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ forenhandfullkarlek med Blogkeen
Följ forenhandfullkarlek med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se